tjejensomkanmenintevill

Tillbaka i ett kallt Luleå har jag värmt min lägenhet med julpynt. Det är kanske inte lika mysigt som det är hemma, men åh så jag trivs. Har en julgran. Det är det inte alla som har!

En fullspäckad vecka står för dörren. Jag är taggad. Kommer bli legendariskt. Basket. Julbak. Plugg. Häng. Bio. Johnossi! Och ja, den listan var kanske inte så lång. Haha. Tycker tiden går så himla fort, så jag har svårt att hinna med allt jag vill. Det löser sig. Killer-week, bring it on!

signar ut.

Miriam är på besök. Då passar jag på att tvinga henne att skjutsa mig. Överallt. Och ingenstans. Jag har handlat tunga grejer. Som jag inte skulle orka handla annars. Exempelvis 5 kg mjöl. Det är inplanerat julbak nästa vecka. En massa gott. Att jag glömde saffran känns lite mindre lyckat. Men ingen större skada skedd. Strax ska jag tvinga henne att skjutsa mig på träning. Och efter det iväg till Gammelstad för att titta på match. Imorgon ska vi in till stan (jag måste köpa skrivare) och sen vidare inåt landet. Miriam har ett väldigt trevligt besök i Luleå. Det tror jag. Haha!

signar ut.

Om jag (teoretiskt sett) inte är ett djur, gör det mig till ett odjur? Rent teoretiskt sett alltså.. För jag är ett djur. Det vet jag. Hoppas jag. Teoretiskt, pratar vi om. Det vore roligt om vi kunde komma överens om att det är så!

signar ut.

Jag vaknade med våta kinder och klibbig kropp imorse. Det är lite töntigt. Jag drömde att någon annans pappa dog (nämner inga namn), men i drömmen var han faktiskt min pappa också, till mitt försvar. Det var en ytterst bisarr dröm. I vanlig ordning. Upptäckte också en intressant sak. Vill man inte duscha när man vaknar ska man inte ligga och omfamna Herbert i ett krampaktigt grepp hela natten. Det blev varmt. Riktigt riktigt klibbigt. Men ack så mysigt. Jag har nog aldrig hållit så hårt i något. Kändes lite som om någon försökte slita honom ifrån mig och jag höll emot. Han är min! Eh, det har varit en tuff natt.

Förutom att kramas med Herbert finns det en sak till jag tycker lite extra bra om: SMS. Och nej, nu pratar jag inte om vanliga sms. Utan sånna där puttinuttgulliga där det står nått oerhört fint om en. Man vet inte vad man ska svara, för det blir ändå inte lika fint som det man just läste. Helst blir man lite tårögd för att det är så rörande. Eller så gör man som mig; börjar grina. Krokodiltårar. För jag fick nämligen ett sånt meddelande igår. Innan jag hann hejda mig sprutade tårar åt alla håll. Jag har blivit så himla känslig på sistone. Haha. Alla måste älska sånna här sms, eller hur? Ska vi inte säga att vi skickar fler? Alla förtjänar att höra hur bra dom är. Det skadar er inte. Jag tänker göra det. Försöka sprida mer glädje!

Oj, en massa tårar blev det här, ser jag. Tur att det inte är sorgliga tårar. Drömmen klassas inte som sorglig, för jag kunde inte påverka den. Så det så. Skicka iväg ett sms nu. Till någon ni tycker förgyller era dagar. Gärna till mig. För jag älskar det. Hoho. Ni måste bara få det att verka spontant, okej? Inte som om jag tvingat er eller så. Vet ni? Det behöver inte ens vara ett sms. Förmedla det bara. Starta en blogg där ni skriver ett inlägg om alla som är värd det. Hade jag haft ork hade jag gjort det. En får räcka.

signar ut.

När jag fick höra att ergonomitentan låg uppe på nätet lite tidigare idag fick jag en konstig känsla i magen. Lite som att jag inte klarade den. Ni vet. Sådär gnagande. Jag oroade mig i onödan. Vips så hade jag klarat 2 tentor av 2. Det känns knäppt. Avslutade ju inte gymnasiet på bästa sätt, så jag hade förväntat mig lite svagare resultat såhär i början. Oj, nu lät det som om jag antydde att jag har haft bra resultat. Det har jag förstås inte. Men jag har klarat dom. För det är jag stolt över mig själv. Det får man vara.


Har man klarat en tenta vill man självfallet fira detta. Med tanke på att det faktiskt är måndag känns det fel att dra igång en vi-klarade-tentorna-fest. Samvetet säger nej. Något som alltid funkar är fika. Men jag är student, så mitt kylskåp och mitt skafferi ekar lite tomt. Därför har jag bakat chokladbollar. Fast det är bara en boll. I en skål. Jag äter det med gaffel. I början hade jag till och med mjölk till, men den tog slut. Man tar vad man har.

I lördags var jag med om en nära-döden-upplevelse. Ni som inte känner mig vet kanske inte att jag är rädd för katter. Så, vi börjar där. Det är skrämmande djur. Oberäkneliga. Smidiga. Obehagliga. Det är allt ni behöver veta, ni behöver inte ens hålla med. Amanda var kattvakt i helgen. Hur kunde jag gå med på att gå in i en lägenhet där 2 (TVÅ!) katter cirkulerar?! Jag förbannar fortfarande min dumhet. Väl inne satt jag fastfrusen på en stol. Katterna försökte attackera mig (ja, jag lovar, dom gjorde det. Amanda, det var när du var på toa och Linda bara skrattade hysteriskt). Med rädsla upp i halsen ställde jag mig upp. Tänkte att jag hade bättre försvarsläge om jag stod upp. Till slut rörde jag till och med i en nakenkatt. Framsteg. Att det dessutom var en nakenkatt är mäkta imponerande, det måste ni ju erkänna! Har ni sett en sån någon gång? Jag skrattar vid tanken på det. HAHA. Det kan vara det fulaste djuret jag sett någon gång.



Vad säger ni? Jag tycker iallafall att jag dolde min rädsla väl. En dag i framtiden ska jag hålla i en katt. Utan att vara rädd. Katter kan säkert lukta sig till rädsla. Och känner dom rädsla attackerar dom. Skulle inte förvåna mig. Lömska djur. Förlåt kattmänniskor, det är inte er jag har något emot, utan era husdjur.

signar ut.

Idag skulle bli dagen jag debuterade i division 2. Idag skulle bli dagen då jag dessutom lyckades göra en bra match. Idag skulle bli dagen då vi vann över Vråken. Idag skulle bli dagen. Idag blev dagen då jag debuterade i division 2. Idag blev dagen då jag stukade foten efter 2 minuter på plan. Idag blev inte dagen då vi vann över Vråken.

Jag vet inte vad som är större besvikelse: förlusten eller stukningen. Jo förresten, det vet jag visst. Det sistnämnda. Jag skulle ju visa att jag kan. Att jag platsar i den divisionen. Typiskt mig att passa på att skada mig då. Och inte heller gjorde jag det på ett coolt sätt (som att typ ha slagits med en alligator). Nej, jag snubblade över domaren. Snubblade. Och stukade foten. Efter 2 minuter. Jag kan inte sluta förbanna mig själv. Varför jag väljer det är att alla andra 9 spelare som inte klantade sig spelade bra och förtjänade att vinna. En sak kan jag lova er: nästa gång jag får chansen kommer jag att ta vara på den lite bättre. Mycket bättre. Tills dess ska jag rehabilitera och träna stenhårt. Jag förtjänar det. SKA VISA DET!

signar ut.

För 3 dagar sedan fyllde jag år. Ja, 19. Lite ångest, men inget att fästa sig vid. Så, moving on..

Ikväll var kvällen då detta skulle firas. Med match på schemat imorgon blev det helt utan alkoholhaltigt. Lika roligt har väl vi för det? Joho! Ikväll fick jag mitt andra inslagna paket. Eller ja, mitt andra paket överhuvudtaget, kanske vi ska kalla det. Pengar, räknas det? Nej! Så, mitt andra paket alltså. Ett tefat. Jag blev genuint lycklig. Trots att tefat är totalt livsfarliga så uppskattar jag att mina vänner har förstått att jag är barnslig. Och att jag älskar sånt där. På tal om att älska; tårta. Hehe. Den var snuskigt god och jag tog 2 cm för mycket. Som vanligt. Jag skulle kunna döda för tårta. Det behövdes (som tur var) inte ikväll. Tack! Smällfeta rullade vi in till stan för att gå på bio. Ger er 2 gissningar var (NEJ, det var inte Harry Potter). Ledtrådar: jag är beroende. Väldigt beroende. The social network. Det passade bra. Jag var utan Facebook i 2 timmar utan att egentligen vara utan det. Magi. Nästan som Harry Potter.

En lycklig kväll. Inte lyckad, utan lycklig. Och lyckad. Men framförallt lycklig. Om ni behöver vara lyckliga, så vill jag presentera er för 2 människor jag känner. Kära läsare, möt: Amanda och Linda (inga efternamn, för då kan hemska saker hända)!



Ignorera att dom ser arga ut. Det är dom inte. Genomsnälla. Omtänksamma. Rara. Ja, ni ser vart åt det lutar. En skånska och en Luleå-flicka. Och jag. Vi bildar en liten trio. En trio som kommer hålla ihop genom mattekurser och designande i 5 år. FEM år. Jag är glad att jag har dom. För att dom ger mig inslagna presenter. Dom förstår mina behov.

SMS från dom redan nämnda kvinnorna, 21 nov 2010 00:53:

Tack för ikväll det har varit gött,
önskar dina två vänner i rött.
Nu efter lite Talking Tom vi nött,
har vi nästan garvat tills vi dött,
Hur ska vi nu kunna sova?
Det blir nog svårt kan vi lova.
Du får ta det lugnt med våldet inatt, 
och inte sitta för länge vid din Facebookchatt. 
Vi vill ju ha dig laddad imorn mot Vråken, 
så spar som sagt tills dess på bråken... 
God natt och lycka till, 
we give you the license to kill!  

Jag kan inte sluta le. FAN VAD NI ÄR BRA! Tack Amanda. Tack Linda. Och tack alla andra för er uppmärksamhet.

Signar ut.

Bloggträsket. Man sugs in i det i sina unga tonår. Sen tar man sig bannemig inte därifrån. Någonstans finns det alltid en bloggådra som pulserar och får det att klia i fingrarna. Nu tänker jag döda den. Ådran. Sticka hål i den och låta orden flöda.

Igårkväll när jag lade mig i sängen hade jag i princip gett upp hoppet om att någonsin klara en mattetenta till. All vilja och förståelse tycktes bara ha runnit av mig. Som en flod ner i marken från hjärnan. Men så vaknade jag denna vackra lördagsmorgon och tänkte att jag ger det en chans till. Man ska inte vara den som är den. Till höger om mig ligger nu matteboken uppslagen (på fel sida, bör tilläggas). Jag är precis lika oförstående som jag var för 20 timmar sedan men hoppet har krupit tillbaka. Ny livsglädje har intagit mig. Anledningen? Ja, det ska jag tala om för er. Han heter David C. Lay och han har författat matteboken till höger om mig. Jag har aldrig skådat någon som skrivit ett tack i början av en lärobok.

"To my wife, Lillian, and our children, Christina, and Melissa,
whose support encouragement, and faithful
prayers made this book possible"

Gulligt, kan jag tycka. I en mattebok. Underbart.

Vid min vänstra sida vilar min nya bästa vän. Herbert. En gul, fluffig, dunig anka som förgyller alla mina dagar, och nätter. En anka som tar emot alla mina känslor utan att säga emot. En anka som botar min ensamhet och ger mig en dos mjukhet. Vi är lyckliga, Herbert och jag.

 

signar ut.