tjejensomkanmenintevill

Bloggträsket. Man sugs in i det i sina unga tonår. Sen tar man sig bannemig inte därifrån. Någonstans finns det alltid en bloggådra som pulserar och får det att klia i fingrarna. Nu tänker jag döda den. Ådran. Sticka hål i den och låta orden flöda.

Igårkväll när jag lade mig i sängen hade jag i princip gett upp hoppet om att någonsin klara en mattetenta till. All vilja och förståelse tycktes bara ha runnit av mig. Som en flod ner i marken från hjärnan. Men så vaknade jag denna vackra lördagsmorgon och tänkte att jag ger det en chans till. Man ska inte vara den som är den. Till höger om mig ligger nu matteboken uppslagen (på fel sida, bör tilläggas). Jag är precis lika oförstående som jag var för 20 timmar sedan men hoppet har krupit tillbaka. Ny livsglädje har intagit mig. Anledningen? Ja, det ska jag tala om för er. Han heter David C. Lay och han har författat matteboken till höger om mig. Jag har aldrig skådat någon som skrivit ett tack i början av en lärobok.

"To my wife, Lillian, and our children, Christina, and Melissa,
whose support encouragement, and faithful
prayers made this book possible"

Gulligt, kan jag tycka. I en mattebok. Underbart.

Vid min vänstra sida vilar min nya bästa vän. Herbert. En gul, fluffig, dunig anka som förgyller alla mina dagar, och nätter. En anka som tar emot alla mina känslor utan att säga emot. En anka som botar min ensamhet och ger mig en dos mjukhet. Vi är lyckliga, Herbert och jag.

 

signar ut.