always keepin' the faith, that's the only way we get through day by day
Inspirerad av VM drog jag på mig pjäxorna, klickade fast skidorna och bombade ut i spåret. Okej, att jag bombade var kanske att ta i. Kort och gott kan jag väl erkänna att jag gillar att försköna en hel del. Få mig att låta bättre än jag egentligen är. Därför tänker jag skippa det nu. Här kommer en historia, som är helt sann.
Att vakna 0830 när man har chansen att sova hur länge som helst är olikt mig. Nej, kanske inte. Men till saken hör
att jag inte somnade förrän 2330 (då hade jag väl iofs sovit mer än en timme i soffan innan det) istället för mitt vanliga
2100. Nåväl, uppstigen och med mycket frukost i magen tänkte jag att det var väl lika bra att väcka kropp och själ ute
i skidspåret. Det måste ju göras någonstans. Snärtade på mig mammas skid-outfit, tittade på mig själv och log. Sådär
färgglad har jag nog aldrig varit (röd jacka, blå (det är viktigt att ni fattar hur blå) mössa och även blå vantar. Till detta
tog jag mina gröna hörlurar. Passade utmärkt).
Med mina vallningsfria (sånnadär som har räfflor under, så dom lever om som ett lok när man åker utför) skidor
under fötterna kämpade jag på. Skulle kunna skylla mitt långsamma tempo på att jag är rädd att det ska ta
tvärstopp på någon kotte som blåst i spåret. Nej, sanningen är att jag kan inte åka fort. 5 kilometer, hade jag
tänkt mig. Detta kom att ta mig 1 h. Vilket är ungefär lika lång tid som det tar för Charlotte Kalla att åka 3 mil.
Just den bedriften är nog inget jag kommer skryta med i framtiden. Trots tidsnederlaget känner jag mig som en
vinnare. För jag tog mig ut, och jag tog mig runt.
Fastän jag inte åkte som henne, så kände jag mig som honom när jag kom i mål. Märkligt.
Imorgon tänker jag syssla med något som jag faktiskt kan och vet hur man gör: BASKET! Det ska bli lika kul
som alltid att komma tillbaks till Gielas.
signar ut.
Kommentarer
Trackback
