no one said it was easy, no one ever said it would be this hard
En intensiv månad står för dörren. En intensiv månad som jag toppar med att jag kommer måsta fatta det viktigaste beslutet i mitt liv. Det är inte något jag vill, utan något jag måste göra. Att leva som jag lever nu skulle inte fungera i längden. Visst, jag låter säkert jättegnällig och blablabla. Men det får ni ta nu. Jag är less. 3 år har gått, och jag är tillbaka på ruta ett. Hade precis börjat ta några steg i rätt riktning. Tillbaka på ruta jävla ett.
En sak ska ni veta; att om jag inte kan fortsätta spela basket kommer jag ha en massa fritid, som jag kommer behöva hjälp att fylla. Okej? Men snälla, låt oss hålla tummarna att så inte är fallet. Är verkligen inte redo att ge upp. Inte än. Jag är ju bara 19 år.
Låt mars komma nu! Mängder av saker att se fram emot, några saker att fasa (2 tentor, projektredovisning, 2 rapporter). Det roliga väger upp tyngden av slitet.
signar ut.
Kommentarer
Trackback
