tjejensomkanmenintevill

I typ 8 år har jag spelat. Det har blivit en massa massa timmar i hallen. Största delen (typ allt) har jag spelat i Arvidsjaur. Hunsats runt i en del olika lag (årskullar). Ett av dessa lag ligger varmast om hjärtat: vårt rena 91-lag som spelade i division 1. Vi var kanske inte jättebra individer, men jäklar vilket lag. Att spela i ett litet lag (med få spelare), i ett litet samhälle är speciellt. Det finns inte särskilt mycket för coacherna att välja på. Och jag kan nog säga att jag brann mest av alla för sporten, eller vore det att ljuga? Speltiden flödade, trots att jag hade en dålig dag. Detta var på intet sätt nyttigt för mig, och jag har dåligt samvete över det nu i efterhand. 

Några sekunder har jag spelat här i Luleå. I ett lag som jag trivs superbra i. Ett lag där jag måste kämpa för att ens få speltid. I ett lag där det känns som om jag kämpade och kämpade, men det aldrig riktigt lönade sig. Jag är van att spela hela matchen, varje match. Det är en stor omställning. En helg i slutet på januari kom jag fram till att det inte var roligt att spela längre. Jag gav upp. Nu har jag inte tränat på två veckor, och kommer inte träna nästa heller. Himla märklig känsla att jag inte ens saknar det. Jo, jag saknar träningarna. Men det är inte för basketens skull. Inte för sportens. Jag saknar att tillhöra ett lag. Vilket lag som helst. Mest Bergviken nu, faktiskt. Också saknar jag att vara trött i kroppen. Det är alldeles för mycket energi samlat nu. Men nej, jag saknar inte min basketboll. 

Man skulle kunna sammanfatta det hela med att jag är rätt feg som lägger ner. Men det är som det är. Eller att jag lägger ner var kanske att ta i. Tänker bara inte träna på ett tag. Låta det vila. Kommer jag tillbaka på gör jag. Tills dess vill jag att ni tar hand om er, och om varandra. Basketball's like poetry in motion.